Is There Anybody Going Listen To My Story All About The Girl Who Came To Stay?

Bara mina dramaqueensnerver som var på högspänn. Jag ska sluta testa hans gränser och se hur han reagerar när jag blir sur eller ledsen. Som min goda Kalmarit rådde mig i lördags "Sov på saken" så det är exakt vad jag ska göra nu. Sova på saken och imorgon omfamna både honom och en underbar dag i skolan. Nya kunskaper och underbara vänner.

Vi blev bekväma, mitt intresse föll men ändå stannar jag kvar hos honom. Han gör något bra med mig och jag ska bättra mig.

 

 

I lördagens dimma av besvikelse och ett tungt hjärta hörde jag av mig till Kattpojken. Han svarade med en gång och mitt leende växte.

Nu känns allt otroligt bra. Jag kan inte klä ord längre i svarta och tunga kläder, jag vill sätta på dem sommarkläder och låta dem springa fritt omkring. Han gör mig till en gladare person, han säger rätta saker och han bara är helt otrolig för mig. Att vakna i hans famn har aldrig varit jobbigt eller kvävande, ingenting har varit ett spel och allt har varit så lätt och enkelt. Han säger det själv att med mig har allt varit så lätt och glasklart. Det värmer det hjärta jag trodde hade stelnat. Han värmer mina förfrusna händer med sitt leende. Jag faller lika enkelt och fint som snöflingorna utan fönstret. Vi sätter inga stämplar, ger varandra inga etiketter och idag kom den oundvikliga frågan "Är ni ihop?". Jag reste mig och började panikartat skratta. Jag vill inte sätta något namn på det vi har. Vi umgås och gillar varandras sällskap. Ordet partner skrämmer mig lite just nu och jag har ett par individuella problem att ta itu med. Det där med att inte skapa drama för att få den filmkänslan jag alltid drömt om och att jag inser hur viktigt att umgås med människor som gör en glad och vårda den relationen.

Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd, jag har förlikat mig med tanken att jag alltid kommer vara misnöjd med något om mig själv. Efter att ha gjort ledarskapstest i skolan vet jag att jag är förändringsfokuserad. Jag söker förändringar om allt som rör mig och mitt liv. Jag vill se världen, utveckla mig själv och bli en bättre människa. Jag vill så mycket men min motivation är noll...

Återigen är jag rädd.  Efter att han hämtat mig på flygplasten och vi återigen satt i hans soffa kändes det så konstigt. Det var som om det var första gången vi sågs. Händer som nervöst sökte kontakt med den andra, läppar som kysstes varsamt, fjärilarna i magen åkte karusell och jag mådde illa. Jag blev så osäker på vad jag höll på med att jag inte kunde sova en blund den natten. Låg och kollade på hans rofyllda ansikte och hur hans bröstkorg rörde sig i mörkret och funderade vart det hela var på väg. Dagen efter var det ansträngt. Han behövde plugga och jag åkte hem för att umgås med bror. När jag senare återvände på eftermiddagen var det annorlunda. Jag märkte att hans nervositet var borta och han gjorde mig åter så lugn som han kan. I biomörkret satt han och höll min hand och sakta strök mig över armen, som att han lugnade min tankar. Och innerst inne så kvävde han alla oroande tankar och detta ledde till att jag satt och rös hela filmen. Inte för det var kallt i salongen utan att han läser mig på ett omtumlande sätt