Is There Anybody Going Listen To My Story All About The Girl Who Came To Stay?

Efter gårdagens telefonsamtal slutade min hjärnas synapser att samarbeta och slutade skicka känslor till varandra. Jag slutade koppla ihop saker, slutade se sammanband, likheter,slutade uppfatta sångtexterna och sluta känna saker. Efter samtalet gick jag och la mig, och orden växte sig i huvudet. Jag måste göra något annorlunda varje dag, jag måste förnya mig och jag måste sluta göra saker på robotvis. Det är inte varje morgon jag känner för att dricka kaffe, men gör det av vanans skull. Så många saker jag gör utan att känna efter, för jag tänker att jag borde göra det eller jag borde känna det.

Så dagen inledes med bio på Bondi Junction kl 14.30. Jag hade inte hört eller ens tänkt på den filmen innan Oscarsgalan. Filmen var " A Single Man" med Colin Firth och Julianne Moore. Så med inga förhoppingar eller kunskap om filmen satte jag mig i salongen och bara slappnade av. Filmen hade så vackra färger, Colin Firth var så vacker, 1960-talet hade så stilrena saker. Det kom en tår som jag snabbt blinkade bort, det klippet påminde mig om hur ett telefonsamtal kan förändra allt. Man ser allt i hasn ansikte och det är tyst. Jag vill se den filmen igen och igen och igen. Det var ingen typisk Hollywoodfilm, den berörde mig verkligen.

När vi kom hem efter filmen vilade jag och försökte få hjärnan att registera saker, att iallafall försöka fånga upp mina tankar medan de bildades. Men det var tomt. Så jag snörade på mig träningsskorna och tänkte ta en uppfriskande promenad. Jag kom till parken efter en raksträcka vände jag fötterna och började springa upp mot bilvägen. Där hittade jag en stor väg som jag bestämde mig för att följa. Jag följde den vägen i 1 timme, jag gick bara rakt fram hela tiden. Mina fötter ledde mig förbi en hamn, små mysiga resturanger och tiden bara stod still. Jag kom till en återvändsgränd med den vackraste utsikten över Sydney. Brist på linser, ett ljuskänsligt öga och skymning så var det mest suddigt men jag kunde ändå se klart. Jag ska försöka göra något nytt varje dag för att inte bli en soffpotatis.  Det hade börjat bli mörkt utan att jag insett att klockan hade blivit 20. Så jag begav mig hem med en längtan.

Igår var det exakt ett år sen jag satt i soffan  bredvid Josefine, skojade om skit och ingeting tills min telefon ringde. Jag svarade och minns hur jag stelnade när jag hörde min systers gråt och tårar genom telefonen. Det är inte första gången jag får ett sådant samtal men detta var två helt olika personer. En hade varit med mig sen jag föddes och den andra hade delat min vardag i Brisbane, de hade båda gett mig kärlek, värme och omtanke.

Ibland saknar jag han så mycket att jag inte orkar göra något. Jag vill bara ligga raklång, lyssna på Frank Sinatra och minnas hans varma och snälla ögon. Han gjorde aldrig någon illa och han var den snällaste människan jag träffat. Jag har sett upp till han och hans eviga kärlek till sin livspartner. Jag har aldrig sett dem bråka, höja rösterna åt varandra eller säga något elakt. Jag har aldrig trott på vackra sagor om prinsar och prinsessor för det har alltid varit orealistiskt, men kärleken han gav och fick tillbaka är den slags kärlek jag vill ha. Den som aldrig tar slut eller minskar i flöde, den är evigt lika flytande, så villkorslös och konsekvent. De lovade varandra i nöd och lust och de höll fast vid det. Sådana människor ger mig ett hopp om evig och lycklig kärlek!

Nu när soffan är för kort, sängen för varm, ögat är irriterad av nattens AC, snoret rinner från vänster näsborre och huvudet värker vet jag inte vad jag ska göra. Av gårdagens 24 timmar var jag vaken 2 och då kunde jag inte se något på vänster öga.

I sista inlägget skrev jag hur jag skulle gå och leva loppan som om det inte fanns någon morgondag och det blev ett kalas som heter duga. Det började helt oskyldigt hemma på balkongen, med en goon, Depeche Mode, värmeljus och en stjärnklar himmel. Jag satt där i min ensamhet och njöt av natten medan Josefine och Tilde kollade på film. Depeche Mode fick mig att minnas bekymmersfria dagar för 5 år sen och nu när mina dagar är bekymmersfria passade de åter igen. Den glada synthen satte ett leende på mina läppar och fötterna börjar dansa. Kvällen fortsatte och efter filmen bestämde sig Tilde för att följa med mig ut. Jag drog på mig mina nya klackar, mitt blekta linne och min väska och tog Tilde i handen och begav oss till Kings Cross. Platsen där vi alltid brukar hamna när vi inte orkar åka in till stan, Sugarmill. Vi dansade och hade en otroligt trevligt tills jag blir utslängd. Tydligen var jag för full och eftersom jag är Bambi på hal is i högklackat och mina linser alltid ger mig röda ögon på krogen så förstår jag dem. Efter lite tjafs med vakterna och nej i dörren så drog vi till McDonalds. Smaken av cheeseburgarna mäter mitt behov för att dansa och innan jag vet ordet av sitter jag i en taxi.

När jag vaknar upp är mitt vänstra öga illrött, varigt och helt blött, vänster näsborre kan inte hålla tätt och illamåendet ligger i startgroparna i halsen. Så nu cirka 26 timmar senare är mitt öga mindre rött men jag har fortfarande svårt att hålla det öppet. Ska bege mig till apoteket och köpa något som kan få bort irritationen i ögat.

När alla kärleksfulla ord blir tomma och ihåliga brister mitt hjärta lite till. Denna gången skrev han hur han saknade mig och att han bara ville att jag skulle komma hem så han och jag kunde mysa och bli ett. Nu cirka en månad senare är hans ord bara ett minne av en förlorad tid. Jag åkte inte hem tillräckligt snabbt för att han, hans ord blev moln som bara löstes upp i vardagen och allt blev bara små bokstäver i mejl. Jag hade något som jag hann förlora innan jag insåg vad jag hade och hann fånga det. Han hittade någon som var där för han när han behövde det. Det svider som papercuts i handflatorna, det bränner små hål i hjärtat att jag än en gång inte var där i tid, när jag väl behövdes. Jag har antingen varit allt för tidig eller allt försen även om jag alltid är punktlig. Det ligger inte i min natur att vara på rätt plats, tillfälle eller tidpunkt. Antingen har en tjej krossat hans hjärta eller han har precis blivit singel. Så många ursäkter men vad hjälper det när ens hjärta går itu än en gång. Så nu fylls vinglaset på för ikväll ska jag ut och leva som om det inte fanns någon morgondag, inget brustet hjärta eller en lugn Elin!