Exakt 5 år sedan förlorade jag något som var mitt. För första gången var det mitt, inte min systers, brors eller någonannans. Han var min och jag var hans. Men pga mina handlingar, lust och längtan till det förbjudna och mitt unga hjärta fyllt med kärlek valde jag att gå ifrån han. Han sa att han förlät mig men jag lät han aldrig förlåta mig. Jag var inte värd det och jag visste att vid den tidpunkten lockade allt som var förbjudet lite mer. Än idag minns jag hur han satt och försökte få mig att stanna medan jag tog på mig skorna och svalde tårarna. Om inte min mamma skulle kunna förlåta min pappa, varför skulle han på 18 år kunna förlåta mig. De säger att man aldrig glömmer den första kärleken och jag tvekar inte en sekund.
Just idag på årsdagen saknar jag han lite extra och önskar att han skulle hållt fast mig, trots att jag skulle kämpat emot och kysst bort alla tårar och all längtan om det farliga. Dagar som denna undrar jag vem jag skulle varit idag om jag hade varit hans. Men mest undrar jag på vem han är idag.






