Is There Anybody Going Listen To My Story All About The Girl Who Came To Stay?

Det var på en fest någonstans i mitten av natten, i ungdommens år och i ett land i fjärran öster. Jag var där och jag var här. Jag var borta i kroppen men ändå hemma i huvudet. Jag hade allt framför mig men ändå sagt adjö till det för flera veckor sedan. Jag visste vart jag skulle och hur jag skulle ta mig dit men jag visste inte om jag ville. Jag visste inte om jag gjort rätt val, sagt bra saker, lagat allt det trasiga eller bara gjort allt värre.

Jag har en tendens att alltid krossa saker, antingen med flit eller ofrivilligt. Jag vet att det låter konstigt när jag säger att jag gillar smärta och att lycka skrämmer mig. Jag gillar inte sådan smärta som att dra av hela fingernaglar, bryta ben eller bli skallad men smärta som svider lite mer och lite längre.Jag krossade en glasflaska och jag brydde mig inte hur glaset bildade små röda ränder längst fingertopparna. Det var först när han sa till mig att jag hade röda droppar längst med händerna, då jag insåg att jag blödde. Jag gillar att gråta i min ensamhet, stoppa huvudet i kudden och bara skrika ut all ilska och aggression för det är då jag känner mig mest levande. När saker inte går som jag vill börjar jag vakna upp och ändra små saker. Jag bygger upp mig till en bättre människa och en starkare människa. När allt går emot mig måste jag kämpa mig upp ur sängen och hålla humöret uppe, för de är de dagar jag kan känna efter och kan skriva av mig.

Dagens låt: Hell If I- Alejandro Fuentes

Det bildas ånga av mina andetag och jag är inomhus. Jag drar in den kalla luften genom näsan, känner hur den kyler och expanderar mina lungor. Det är början på ett nytt liv, ett fint liv. Under hela flygningen satt jag och tänkte på vad som väntade mig hemma. Först , min syster Sofie i London, sen en överraskningsvistelse för Anna i Oslo och till sist hem till min mamma och alla vänner i Lidköping. Jag hade inte en enda sekund av illamående, tvivel eller tårar inom mig, det enda jag hade var ett gigantiskt lugn. När champagnen hade svalt kunde jag inte sluta le och denna gången log jag från insidan.  Jag ska hem, hem till mig. När folk har sagt borta bra men hemma bäst har jag hånskrattat åt ordspråken de ordbajsar. Alla kan vi dem men det är inget man säger om man inte vill vara en besserwisser eller för att pika andra. 

Den senaste tiden har jag läst mycket och grubblat över en sak och hur jag ska lyckas med detta. I mitt tunga huvud har jag redan sett mig vid mållinjen men jag har nu insett att jag inte ens valt ut kläder för att genomföra detta. Det kommer bli det jobbigaste, mest prövande, lärorika och befriande jag någonsin gjort hitintills i mitt liv. Jag måste hitta alla rätt delar inom mig för att fixa något som har tagit alldeles för lång tid. Att flytta över halva jordklotet är lättare än vad man tror. Man börjar med att boka en biljett, avslutar alla pågående saker hemma, packar väskan, ser till att man har giltigt pass och visum och ser till att man infinner sig lagom till check-in.

Ibland kommer saker som klara blixtar från himlen och det som bara skulle vara en chick-flick bok fick mig att vilja rannsaka mig själv och försöka hitta svaren på alla frågor jag någonsin legat sömnlös över. Jag vill och jag orkar inte ägna mer tid åt dåtiden eller vad som kanske ska hända imorgon. I nuet är där jag vill leva och jag ska försöka börja med detta. Jag vill sluta se slutet på saker innan det börjar. "Before I Fall In Love I'm Preparing To Leave Him" en liten fjuttig låtrad som har fastnat och har nu blivit ett motto, ja något jag börjat leva efter. Med denna enkla rad har jag gett mig själv en utväg, ett sätt jag kan skydda mig själv från chansen att bl överraskad när det tar slut. Men vilket förhållande kan bli lyckligt när jag redan har ett bäst-före-datum instämplat i pannan?

Jag är mållös, hänförd, förtrollad och i ett lyckorus. Hon fick mig att le, att förlåta och nästan till att gråta. Hennes ord värmde up min kropp och själ och gjorde den redo för att lämna Sydney bakom mig. Jag var inte den enda hon berörde. Det var en salig blanding av folk i åldrarna 5-65. Det var små barn som måste fått men för livet och pensionärer som måste köpa nya hörapparter idag. Folk hade spelkort och cigaretter fastklistrade överallt på kroppen, cola/ölburkar i håret, axelvaddar högre än huvudena, egen tryckta tröjor med låttexter och rosetter i håret. Jag nöjde mig med den sista saken, en liten svart rosett i håret. Med den blandingen på folk har jag aldrig sett maken till, folk som inte visste om att hon spelade måste tänkt att vi var del i en stor freakshow. Men det fina med det var att alla dessa upfuckade, sjukt störtklädda människor var där för henne. Den lilla gulhåriga tjejen med världens knepigaste outfits och en sjuk underbar röst. Jag har alltid tänkt att hon varit en stel person som bara bitchar omkring och trampar folk på tårna men hon var fylld med lika mycket ödmjukhet som Regina Spektor. Hon tackade oss för att vi ville vara en del i hennes turne, att vi hade köpt biljetter, tagit oss dit och inte däckat än.

Konserter har alltid kittlat mina nerver och fått mig lika exalterad som ett barn på julafton men innan denna var jag låg och måttligt otaggad, egentligen ville jag bara hoppa på planet hem till mina nära och kära. Dricka vin på Ellens balkong, måla ägg med delar av familjen, dansa på Stadt och bara njuta av alla mellanlandningar och att få träffa nästan alla syskon igen. Men igår hade jag ingen lust att klä på mig, sminka mig, duscha, äta frukost  och inte ens borsta tänderna. Det var ju ändå konsert och då borde man klä upp sig och just igårkväll lite extra. Men det enda mina händer hittade i min resväska var mina ljusa stentvättade shorts, min svarta t-shirt, min röda klocka och mina vita converse. Jag svalde, slog mig själv på händerna och hittade en svart linne/klänning och en beigesilver paljettväst och jag tog mina vita Converse.

VI tog oss ner till Chinatown/Darling Harbour och letade oss fram till våra platser, tog en öl och njöt av att än en gång känna bassen pulsera mot min bröstkorg. Förbandet var högt, skrikande och överraskande bra. Med en övernaturlig energi och sjukt skön röst fick denna man mig att nicka med i låtarna. Hna gjorde även ett klädombyte på scen, där han strippade in på bara mässingen. Jag kan inte med ord beskriva konserten och hade jag kunnat så hade jag ändå inte gjort det. Hon, Lady Gaga, måste du se med egna ögon. Kvällens bästa låt var Speechless, förpratet, pianot, hennes sjuka röst och hur hela publiken sjöng med. Den kändes alldeles för långt in i mig. Jag har ingen röst kvar, bara torra luftvägar, värkande hälar och ett bultande hjärta. Hjärtat pumpar som aldrig förr. Är det pga vetskapen att jag ska hem,pga att har jag känt 3 månaders känslor på 3 dagar, pga jag ska tillbaka till Oslo eller bara  för att jag känner mig fri? En sak vet jag säkert och det är att jag aldrig mer vill bli kallad babe, nu vill jag hellre bli kallad monster.

Gaga, you left me speechless and I'm a free bitch.

Jag kan inte sluta le,jag kan inte sluta längta hem och jag kan inte få bort synen av mig själv. Igår efter ha sett Remember Me med Robert Pattinson drog jag på hemmafest. drack min kära blåtunga oich lyssnade på en kille som jammade loss med sin gitarr. Han spelade en så himla fin låt och direkt efter undrade vart jag kunde hitta den, men tydligen var det hans egna. Så sjukt bra text och jag kände igen mig så väl i Andys texter. Mitt i allt kom en man in vid namn Max och han var sjukt duktigt på gitarr, han gjorde samma sak och spelade en himmelsk sång om att stjärnorna inte sken lika mycket nu som när han var med henne. Jag gillar killar med gitarr, killar med förmågan att beröra med texter och fina fraser. Med en soffa lika lång som mig sträckte jag ut mig, med fötterna utanför gav jag tårna det utrymme de behövde för att dansa och vad jag vickade på dem. Ölen försvann och den ena tappade jag i hallen. Varje gång jag är hemma hos dem förstör jag något. Men blodiga fingrar plockade jag upp flisorna och sög ut blodet ur fingrarna. Allt för att undvika hans blick, den enda blicken jag villle ha i det rummet var den enda blicken jag undvek. Jag ville att han skulle se på mig med samma ögon som för 2 veckor sen, jag ville se samma lust och samma passion men allt jag såg var ett par bruna ögon. Mina ögon kliade och tunga så jag la mig ner, drog täcket över huvudet och låtsades att jag kunde försvinna. Det enda jag ville vara att vakna upp hemma i min säng, utan svullna ögon och med en lätt kropp. Han frågade om jag ville vara hans sällskap medan han rökte, jag avböjde och log sött. 2 minuter senare satt jag grensle över fönsterkarmen och jag hoppade. Inga skor på fötterna sprang jag bort, bort från smutsen som jag inte ännu blivit av med. Jag sa inte hej då till ingen, jag tog inte mina skor det enda jag tog  tag i var mina tankar, mina tankar att komma bort. Det enda i mitt huvud var att komma så långt bort jag kunde, än en gång sved det när det skulle vara lättnad. Jag gnuggar ögonen, plugar i iPoden och försöker samla mig. Andas in och ut, in och ut. Långsamt... jag försöker förstå